En ny kompis till samlingen

Jag lyckades faktiskt besöka Falsterbo Horse Show detta året, trotts att jag jobbade näst intill varenda dag + att jag flyttade Drífa. Dock kom jag hem ganska tomhänt.. Jag gick och sneglade på Equestrian Stockholms schabrak och dem är så fina att det gör ont i ha begäret men jag lyckades hålla fingrarna i styr. I stället blev det enda köpet en fjärilspadd (en riktigt, inte en sån som är upphöjd) från Equipe. 
 
Jag har ju haft problem med att sadeln glider. Bästa kombon ha rvarit med min vojlock från Mink Horse med memoryfoam och antiglid på under sidan. Dock har sadeln glidit lite uppe på vojlocken och det är där fjärilspadden kommer in och räddar situationen och gör det hela till en superkombo! Jag var lite orolig att den inte skulle fungera (då en vanlig gelpadd inte funkar) men icke, jag är så himla nöjd! 
 


När vi tränar i rundkorallen

Som jag älskar att ha tillgång till en rundkorall, det är så fantastiskt! Jag försöker vara där med Drífa i alla fall minst en gång i veckan för att vi ska hålla traven färsk. Jag brukar variera mig ganska mycket i hur jag träna Drífa här för att det inte ska bli för ensidigt. Antigen så har jag henne helt lös eller så använder jag inspänningar på henne. Jag har valt att använda mig av en Gouge som spänns i gjorden mellan benen på hästen och som går igenom bettringarna och upp i nackstycket. Jag föredrar denna typ därför att den fungerar på böjt spår vilket inte vanliga klassiska inspänningstyglar gör om man inte gör dem i olika längder. Huvuvida jag använder boots varierar också, ibland med ibland utan. Nu på sista tiden när hon har fått mer stabilitet i traven har det faktiskt blivit utan. Förr använde jag ett Cora Le band (som påminner om equibandets bakre band) men efter att ha tömkört både med och utan insåg jag att hon bar sig bäst utan.

Oavsett om jag har inspänning eller inte försöker jag sträva efter en fin över linje och en ren trav. Det är såklart lättare med inspänningen som är där för att parera men efter att ha använt den några gånger så lär hon sig att det faktiskt inte är en hitt att springa med huvudet i taket. Det är självklart svårt att styra en överlinje utan att direkt kunna påverka hästen utan jag får använda indirekta hjälper som rösten. Där är hon fantastisk och lyssna på minsta lilla. Det handlar om att pröva mig fram i olika tempon, hon visar vilket tempo hon tycker är enklast genom att bjuda på en förbättrad överlinje. 

Jag övar mycket övergångar från skritt till trav. Då är det viktigt att hon skrittar rent, helt utan spänningar, men även med bra energi annars blir det lätt tölt. Jag har lärt mig att se vilken position hon bör ha halsen för att få en så bra övergång som möjligt, så det gäller att ge rätt signaler vid rätt tidpunkt. Hon har blivit riktigt duktig och får nu upp bogarna fint och böjer fint på nacken i övergången. Kvaliten på traven därefter bli såklart då också bra med fin rest rygg. 

Jag har helt valt att lägga bort mina tömmar därför att jag vet hur känslig hon är. Det är lättare för henne att hitta sin egen balans själv än att jag ska komma in och störra henne. Men inom en snar framtid, när hon blivit lite starkare, kommer jag plocka fram tömmarna igen för att hon ska vänja sig tygeltagen i traven så att hon blir bekant med det. Det är nämligen just det som är problemet från ryggen, vi kan trava på bra på långa tyglar men med korta, ja då blir det tölt! 

Vacka häst! Här ser ni även hur Gougen fungerar :) 



Glimtar ҉

Sedan Drífa fick sin IR-behandling har jag ridit med is i magen. Jag har fått bita mig i tungan för att inte bli arg/ledsen över hur katastrofalt kasst det har känt. Jag vet ju vad den här behandling har för inverkan på henne och jag vet att jag "bara" behöver rida igenom det men det är fan svårt att se när det är kålsvart. Jag kan inte hjäpla att bli nojjig över annat, tänk så har hon fått anaplasma? Tänk så har hon ont någon annanstans? Det är heller inte jättemotiverande att rida när det går skit. 
 
Men ack den som ger sig! I lördags, precis i slutet av passet efter att hon sprungit rundor styv som en planka och inte velat göra något, så var det helt plötsligt något som gav med sig. Efter alla volter och åttor så började hon faktiskt helt plötsligt sluta tjaffsa och blev möjlig att kommunicera med. Det var det lilla hoppet/ljuet jag behövde för att motivationen skulle kicka igång igen. 
 
Under dagens ridpass gick det betydligt fortare. Vi red faktiskt på perfekt volter; stabilt stöd på ytter, rätt placering på inner bakben och perfekt böjning! Hon brukar annars ha en tendens till att över börja.. Det blev inte riktigt lika perfekt i tölten, snarare ganska långt där ifrån, men efter ett tag så släppte faktiskt spänningarna nästintill helt och hållet. Som jag andades ut.. Hon är ju så jävla fantastisk att rida när hon går bra! Hon gjorde så fina volter och kunde behålla stabiliteten ute på fyrkantsspåret med fint luftiga steg trots avsaknaden av boots. Hon fick massor av klappar, bästa hästen som kämpar fast det är jobbigt ♥