Nu räknar vi ner.

På onsdag ska Baldur bli den finaste ängeln som finns. Jag har verkligen svårt att fatta detta, min bästa vän ska verkligen försvinna från mig. 

Men som sagt livet går vidare och jag ska försöka att inte gräva ner mig i sorgen utan lägga energi på att bevara alla fina minnen för att sedan kunna titta tillbaka och le åt denna fantastiska häst. 

Jag kommer absolut inte lägga hästarna på hyllan, inom sin tid kommer jag köpa en ny häst (när jag nu blir redo för det) och under tiden kommer det finnas andra hästar att rida. Jag har en häst jag ska presentera för er men jag är inte riktigt redo för att ta det steget än. Förmodligen kommer ett inlägg i slutet av veckan när den här tyngden förmodligen lättat lite grann. 


Det värsta som kunde hända

Jag vet inte hur länge jag försökt skriva det här inlägget men det har bara slutat med att jag sitter och stirrar på skärmen och lagt ner det och tänkt "en annan dag orkar jag nog". Jag har dock inset nu att det inte är lönt att skjuta på det för verkligheten förändras inte hur jag än gör. 

Som rubriken lyder så har det värsta tänkbara hänt och även fast jag trott att jag varit så förberedd på detta inser jag att jag inte varit det. Återbesöket förra onsdagen gick inte i den riktningen jag trodde... Efter att jag ridit såg veterinären bekymrad ut och var inte längre övertygad att det var kissing spine som var den största anledningen till problemen. Hon gick in och läste av röntgen plåtarna i nacken igen och förstörde bilderna mycket mer än innan och hittade mycket mer fel än från början. 

Jag insåg direkt att det var kört. Hon berättade att det inte fanns något de kunde göra, att behandla detta skulle inte hjälpa. Himlen kommer få den finaste änglen någonsin. 

Att gå nu i den här väntan på att alla papper ska skickas och bli godkända är förjävligt. Jag är jätteledsen men har ändå på något sätt varit lättad, nu vet vi och han ska inte behöva lida mer.

 Det finns ett allternativ där du kan triangelmärka och sedan låta honom stå i hagen men det är inte ett alternativ för mig, hade jag själv ägt gård och mycket mark med skog och bäck hade jag behållt honom som sällskapshäst men nu har jag inte det och jag tänker inte stänga in honom i en liten hage resten avhans liv, det ser jag som djurplågeri.

De positiva tankarna om att jag gör rätt är dock svåra att håla fast vid och sorgen och ångesten börjar verkligen ta över.. Jag kan ligga vaken om nätterna och tänka på allt som kommer tas ifrån mig, alla speciella stunder med min fina och ytterst speciella häst. Men jag måste försöka hålla fast vid allt och ha det som fina minnen istället även fast det känns väldigt tufft just nu.... 


Återbesök nästa vecka!

Det är verkligen jättesvårt att säga hur det går. Det jag reagerat mest på är att hans humör är så mkt bättre. Han busar, leker hingst och är allmänt mycket klarare i blicken. Har även lagt märke till att han är mer ljummen över stället han har kissing spine än vad han har varit innan. Frågan är om det är ett gott eller negativt tecken? 

Åsa har även varit ut på ett nytt besök och bekräftade att det hände massvis i kroppen på honom. Han var öm på ställen han inte brukar vara men Åsa tyckte det var ett gott tecken då det tyder på att kroppen börjar bländas rätt. Blev även tipsad om att ge magnesium vilket jag tänker handla så fort jag hittat den jag ryktet verkar bäst ;) 

Så vi får se vad återbesöket på onsdag nästa vecka har att erbjuda. Har ingen aning vad jag ska förvänta mig så därför tar jag det som det kommer! 


Så här brukar ser det ut nu förtiden! ❤️