Glimtar ҉

Sedan Drífa fick sin IR-behandling har jag ridit med is i magen. Jag har fått bita mig i tungan för att inte bli arg/ledsen över hur katastrofalt kasst det har känt. Jag vet ju vad den här behandling har för inverkan på henne och jag vet att jag "bara" behöver rida igenom det men det är fan svårt att se när det är kålsvart. Jag kan inte hjäpla att bli nojjig över annat, tänk så har hon fått anaplasma? Tänk så har hon ont någon annanstans? Det är heller inte jättemotiverande att rida när det går skit. 
 
Men ack den som ger sig! I lördags, precis i slutet av passet efter att hon sprungit rundor styv som en planka och inte velat göra något, så var det helt plötsligt något som gav med sig. Efter alla volter och åttor så började hon faktiskt helt plötsligt sluta tjaffsa och blev möjlig att kommunicera med. Det var det lilla hoppet/ljuet jag behövde för att motivationen skulle kicka igång igen. 
 
Under dagens ridpass gick det betydligt fortare. Vi red faktiskt på perfekt volter; stabilt stöd på ytter, rätt placering på inner bakben och perfekt böjning! Hon brukar annars ha en tendens till att över börja.. Det blev inte riktigt lika perfekt i tölten, snarare ganska långt där ifrån, men efter ett tag så släppte faktiskt spänningarna nästintill helt och hållet. Som jag andades ut.. Hon är ju så jävla fantastisk att rida när hon går bra! Hon gjorde så fina volter och kunde behålla stabiliteten ute på fyrkantsspåret med fint luftiga steg trots avsaknaden av boots. Hon fick massor av klappar, bästa hästen som kämpar fast det är jobbigt ♥
 
 




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?