Sista känslan - viktig

För en vecka sedan, några dagar efter Josefin lektionen, var jag och Drífa ute och red vår lilla skogsrunda. Hon kändes fantastisk! Vi ägnade passet åt att hon ska ta mina förhållningar rätt, för att göra det lite lättare red vi tölt i ett lite långsammare tempo. Hon var verkligen superduktig och bjöd på så fin bärighet och avslappnad överlinje. Dock kände jag mig inte klar när den lilla rundan var slut så jag red vidare på en väg vi inte ridit förrut, ack vad jag fick ångra det. Spänd som fasiken blev hon för hon kände sig obekväm med miljön och sket i och lyssna på mig. Det slutade med att hon grisepassade resten av ridpasset istället för att tölta oavsett vad jag gjorde.
 
Nästa pass var hon förjävlig när jag hoppade upp på henne, det är sjukt vad man har med föregående pass in i nästa.. Med facit i hand så hade det ju varit tusengånger bättre att vara nöjd efter den lilla skogsturen, och inte ta fighten med henne när hon spänner sig sådär. Jag måste försöka komma ihåg det nu, även fast jag är envis så får jag bara inse att det inte är lönt att försöka när hon stänger av sådär. Hela ridpasset i ridhuset gick åt att bara försöka få loss henne i sidorna och bli följsam i hela kroppen. Som tur var lyckades jag mot slutet, denna gången var det tempoväxlingar i tölt som fick henne att mjukna och vi kunde avsluta passet med god känsla. Mycket riktigt gick ridpasset dagen efter bra redan från början.
 
 




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?