Equestrain Stockholm

Vad jag vet är ES de enda som säljer schabrak som är just i storlek COB och som passar bra på islandshästar. I somras på Falsterbo HS så klämde jag lite på det pistage färgade, tycker verkligen det är jättefint! Alice har såklart en hel drös så när vi har haft Alice sadel på Drífa så har jag ju fått se att hon minsann också är fin i dem! Tänkte att de kanske skulle bli stora till henne ändå i och med hon är så liten.. haha, men nä, jag tycker faktiskt det är fint på henne :)
 
Sen är det ju en veteneskap med att välja färg? Som sagt tycker jag pistagen är jättefin, fint med ljust på en mörk häst men samtidigt kommer det ju bli jätteskitigt. Champange är ju alltid snyggt! Men det marinblå är så snyggt och mer basic. Plommon är ju galet coolt, men kanske lite för mycket? Eller ganska bara deras gråsilvriga? Ja som ni hör kan jag verkligen inte bestämma mig, dessutom är de ju skitdyra ;) Har ni något schabrak från ES? Vilken färg tycker ni är snyggast !? :D
 


Hur jag tänker kring min kropp

Jag och Drífa gillar verkligen ridhuset. Det är fantastiskt att vara samspelta utan att någonting stör oss. Jag måste nog säga "oss" för jag tycker även jag själv rider bättre där inne. Jag börjar få mer och mer kontroll på min kropp, förtillfället är det dock omöjligt att komma ihåg att använda hela kroppen på rätt sätt hela tiden men jag kommer åtminstone ihåg fler kroppsdelar i ridhuset än ute på ridbanan ;) - Undra varför det är så?
 
Som kanske ni kanske anar gick Drífa riktigt trevligt idag. För tillfället fokuserar jag allra mest på mina axlar, armbågar och händer (när jag känner att jag har det underkontroll tänker jag på en annan kroppsdel osv.. Jag kommer lätt upp i axlarna vilket resulterar i en spänd Johanna → en spänd Drifa. Jag försöker hela tiden tänka på att slappna & slappnar jag av i axlarna kommer jag faktiskt oftast ner i sadeln också! = två flugor i en smäll. Jag försöker ha mina armbågar lite längre fram än vad jag normalt har, dvs inga 90 grader. Det är faktiskt mycket svårare att dra upp axlarna i denna positionen en den klassiska med 90 graders vinkel och dessutom upplever jag att jag får bättre kontroll på mina händer och känner av tygelkontakten på ett ärligare sätt. 
 
Jag försöker vara så noga med att mina armbågar inte ska röra sig för mycket när jag ger en signal utan det är enbart mina händer som ger den. det ska räcka med att krama i handen för att sedan lätta när jag fått önskad effekt. Förr har jag varit väldigt duktig på att använda hela armarna för att ge signaler. Jag har haft en ovana att gå "bakom hand", dvs att jag fört min hand för nära min mage. Att gå "bakom hand" är okej om Drífa inte lyssnar på mina vanliga hjälper. Det är lite "hallå, är du med mig eller?". Men det viktiga är att återgå till "ursprungsläge" vilket jag var mindre duktig på innan, jag kunde lätt glömma kvar händerna/handen där. Blir man "bakom hand" med samma tygelkontakt som man hade i "ursprungsläget" ber du hästen hela tiden att bromsa lite. Gör man inget åt det svarar hästen sämre och sämre på dina signaler. 
 
Det är faaaantastiskt att hon har blivit så här ridbar, jag vågar nog faktiskt säga att så här ridbar har hon aldrig tidigare varit. :) & vad säger det om ekipaget? Hästen gör bara det ryttaren ber om - det är aldrig hästens fel! För att bli bättre måste man inse sina misstag och gå vidare, det är inte lönt att hänga upp sig på hur det har varit. Blicka framåt och var öppen för hjälp. Deep shit. Puss på er!
 
 
 


Bakslag

I lördags hade såren läkt så pass fint att vi kunde använda bett igen. Det var som att sitta upp på en unghäst som aldrig haft bett i munnen. Hur mkt jag än tog i än henne bara rusade hon fram. Det kändes som en riktig jävla käftsmäll. Note to my self: rid inte bettlöst igen. Bättre att låta henne jogga på lina. Jag trodde verkligen att det bett lösa skulle funka men insåg att jag inte riktigt tänkt igenom det där.. Vet när jag tränat mkt trav, med ingen tygelkontakt, har hon blivit sjukt kass för hjälperna.

I alla fall, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.. Jag kunde inte låta bli att bli ledsen och frustrerad - hon hade ju varit sååå fin!! Så klart kom Alice till min räddning. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon hoppade upp och förstod varför jag kände som jag kände för hon var stel och svarade knappt. Vi kom överens att hon skulle rida henne några dagar.
 
Fixar-Alice red Drífa tre pass och i tisdags fick jag hoppa upp och rida. Det var en lättnad, hon var mer som sig själv och tog hjälperna så himla bra. Hon är en dröm att rida i ridhuset, all fokus ligger verkligen på mig. Tillskillnad från när jag igår red i paddocken, i skymning dessutom, allt var läskigt och värt att kolla på... Då var hon inte lika kul att rida.
 
Jag ska klippa henne på lördag och se hur mycket jag hinner rida i helgen sen ska Alice hjälpa oss när hon kommer "hem" från Stockholm.😄
Hur söt är hon inte?! 😍