Bakslag

I lördags hade såren läkt så pass fint att vi kunde använda bett igen. Det var som att sitta upp på en unghäst som aldrig haft bett i munnen. Hur mkt jag än tog i än henne bara rusade hon fram. Det kändes som en riktig jävla käftsmäll. Note to my self: rid inte bettlöst igen. Bättre att låta henne jogga på lina. Jag trodde verkligen att det bett lösa skulle funka men insåg att jag inte riktigt tänkt igenom det där.. Vet när jag tränat mkt trav, med ingen tygelkontakt, har hon blivit sjukt kass för hjälperna.

I alla fall, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.. Jag kunde inte låta bli att bli ledsen och frustrerad - hon hade ju varit sååå fin!! Så klart kom Alice till min räddning. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon hoppade upp och förstod varför jag kände som jag kände för hon var stel och svarade knappt. Vi kom överens att hon skulle rida henne några dagar.
 
Fixar-Alice red Drífa tre pass och i tisdags fick jag hoppa upp och rida. Det var en lättnad, hon var mer som sig själv och tog hjälperna så himla bra. Hon är en dröm att rida i ridhuset, all fokus ligger verkligen på mig. Tillskillnad från när jag igår red i paddocken, i skymning dessutom, allt var läskigt och värt att kolla på... Då var hon inte lika kul att rida.
 
Jag ska klippa henne på lördag och se hur mycket jag hinner rida i helgen sen ska Alice hjälpa oss när hon kommer "hem" från Stockholm.😄
Hur söt är hon inte?! 😍
 




Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?