Ett jädrans växlande!

Är det inte det ena så är det det andra! Nu återgår jag till mitt sitssnack här igen.. Överlag tycker ja sitsen känns bättre. Min hållning kommer lite mer på automatik nu utan att jag behöver tänka på den, i alla fall i skritten ;) Haha. Det som är "jobbigast" är att jag inte riktigt får till underdelen av kroppen. Den senaste tiden har jag känt att jag klarat av att rida med stigbyglar. Problemet har varit att jag upplevt att jag inte riktigt kommit ner med sittbenen och fått en känsla av att jag suttit ganska högt över hästen. Genom att länga stigläderna så att jag inte hade något motstånd i stigbygeln kom jag ner bättre och problemet var löst. 
 
I skritten har hon faktiskt varit så himla duktig den senaste tiden (tar det som ett tecken på att jag nog faktiskt sitter ganska bra där;)) men det håller inte riktigt i tölten. I skritten är hon lätt för skänkeln och sträcker fint fram nacken medan hon är lätt i handen. I tölten har skänkeln varit lite små döv, hon har inte riktigt svarat på den. Så igår när jag red tog jag ut fötterna ur stigbyglarna och helt plötsligt så bara superaktiverades mina skänklar och hästen bara dansade fram! Haha, asså jag blir så trött på mig själv.. Varför kan jag inte vara aktiv med skänklarna när jag har fötterna i stigbyglarna ??? Ja det måste ju ha att göra med att jag på något sätt placerar benen så att jag typ slår knut på mig själv.. Haha. Är det någon som känner igen sig i mitt dilemma? Någon som rider bättre utan stigbyglar?     
 
Problemet med att rida utan stigbyglar kan som sagt vara att jag blir lite omedveten om mina sittben men även att det är lite svårare att behålla balansen korrekt över hästen. Jag upplever det betydligt lättare att hålla mig själv i balans när jag har fötterna i stigbyglarna. Jag som trodde jag kommit förbi det här växlandet mellan att rida med och utan stigbygel men det verkar som att det är lite av ett evighetsproblem ;)  
Det positiva i allt växlande är i alla fall att hon gör rätt när jag gör rätt ♥


Bakslag

I lördags hade såren läkt så pass fint att vi kunde använda bett igen. Det var som att sitta upp på en unghäst som aldrig haft bett i munnen. Hur mkt jag än tog i än henne bara rusade hon fram. Det kändes som en riktig jävla käftsmäll. Note to my self: rid inte bettlöst igen. Bättre att låta henne jogga på lina. Jag trodde verkligen att det bett lösa skulle funka men insåg att jag inte riktigt tänkt igenom det där.. Vet när jag tränat mkt trav, med ingen tygelkontakt, har hon blivit sjukt kass för hjälperna.

I alla fall, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.. Jag kunde inte låta bli att bli ledsen och frustrerad - hon hade ju varit sååå fin!! Så klart kom Alice till min räddning. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon hoppade upp och förstod varför jag kände som jag kände för hon var stel och svarade knappt. Vi kom överens att hon skulle rida henne några dagar.
 
Fixar-Alice red Drífa tre pass och i tisdags fick jag hoppa upp och rida. Det var en lättnad, hon var mer som sig själv och tog hjälperna så himla bra. Hon är en dröm att rida i ridhuset, all fokus ligger verkligen på mig. Tillskillnad från när jag igår red i paddocken, i skymning dessutom, allt var läskigt och värt att kolla på... Då var hon inte lika kul att rida.
 
Jag ska klippa henne på lördag och se hur mycket jag hinner rida i helgen sen ska Alice hjälpa oss när hon kommer "hem" från Stockholm.😄
Hur söt är hon inte?! 😍
 


Bra magkänsla

Ååååh! Det är så kul att rida för tillfället! Jag har börjat se ljuset i tunneln och pusselbitar börjar verkligen hamna på plats. Note to myself: det är så här hon ska kännas när hon är bra i kroppen! dvs, känns hon kass en längre period → ta ut Ellinor, det hjälper! Det tar verkligen tid att lära känna en häst, hur den ska kännas när den är bra i kroppen. Extra svårt är det ju om hästen har något i kroppen redan när man köper den för då vet man inte hur den känns när den är bra. Jag minns hur Drífa var och provrida, underbar, men så började kroppen spöka, med spänningar som säkert delvis kommit från mig men jag tror att flytten och transporten från Island har varit tuff för henne.   
 
Igår var vi i ridhuset igen pga av mörkret och det kändes verkligen som tölten lossnade, jag är ganska säker på att jag känner när den lilla spänningen släpper nu, ganska säker ;) Traven kom inte lika naturligt men jag blev faktiskt inte depp över det utan jag glädjes över hur mjuk och fin hon var. Jag kände ändå att den låg nära till hands, det var bara lite svårare att behålla traven detta passet. 
 
Idag kom jag ut i tid och vi kunde rida på den stora fina utebanan! Vi var ensamma, skönt, då är det lite mer fokus på mig. Jag måste säga att hon var duktig, hon lyssnade nästan lika bra som i ridhuset. Jag hade bestämt mig för att kortare pass idag då jag hade lagt på 220 g bootsen - för att se om jag kunde locka fram traven lite mer. Tölten blev bra idag igen men man märkte att 170 g bootsen är bättre, hon får luftigare rörelser med dem. Det blev härligt nog mycket mer trav än i söndags, och hur vida det beror på boots eller inte det kan jag ju inte veta. Det som förvånade mest var att hon kunde behålla traven längst i hennes svåra varv! 
 
När vi är ute på banan  brukar jag passa på att låta henne rulla på i lite galopp. Vi gör det helt utan krav, jag vill bara att hon ska försöka hitta en balans och bli trygg i den innan vi sätter i gång och börjar träna den. 
När jag försöker ta en bra bild och hon bara letar efter godis.. Haha♥