Bakslag

I lördags hade såren läkt så pass fint att vi kunde använda bett igen. Det var som att sitta upp på en unghäst som aldrig haft bett i munnen. Hur mkt jag än tog i än henne bara rusade hon fram. Det kändes som en riktig jävla käftsmäll. Note to my self: rid inte bettlöst igen. Bättre att låta henne jogga på lina. Jag trodde verkligen att det bett lösa skulle funka men insåg att jag inte riktigt tänkt igenom det där.. Vet när jag tränat mkt trav, med ingen tygelkontakt, har hon blivit sjukt kass för hjälperna.

I alla fall, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.. Jag kunde inte låta bli att bli ledsen och frustrerad - hon hade ju varit sååå fin!! Så klart kom Alice till min räddning. Vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Hon hoppade upp och förstod varför jag kände som jag kände för hon var stel och svarade knappt. Vi kom överens att hon skulle rida henne några dagar.
 
Fixar-Alice red Drífa tre pass och i tisdags fick jag hoppa upp och rida. Det var en lättnad, hon var mer som sig själv och tog hjälperna så himla bra. Hon är en dröm att rida i ridhuset, all fokus ligger verkligen på mig. Tillskillnad från när jag igår red i paddocken, i skymning dessutom, allt var läskigt och värt att kolla på... Då var hon inte lika kul att rida.
 
Jag ska klippa henne på lördag och se hur mycket jag hinner rida i helgen sen ska Alice hjälpa oss när hon kommer "hem" från Stockholm.😄
Hur söt är hon inte?! 😍
 


Bra magkänsla

Ååååh! Det är så kul att rida för tillfället! Jag har börjat se ljuset i tunneln och pusselbitar börjar verkligen hamna på plats. Note to myself: det är så här hon ska kännas när hon är bra i kroppen! dvs, känns hon kass en längre period → ta ut Ellinor, det hjälper! Det tar verkligen tid att lära känna en häst, hur den ska kännas när den är bra i kroppen. Extra svårt är det ju om hästen har något i kroppen redan när man köper den för då vet man inte hur den känns när den är bra. Jag minns hur Drífa var och provrida, underbar, men så började kroppen spöka, med spänningar som säkert delvis kommit från mig men jag tror att flytten och transporten från Island har varit tuff för henne.   
 
Igår var vi i ridhuset igen pga av mörkret och det kändes verkligen som tölten lossnade, jag är ganska säker på att jag känner när den lilla spänningen släpper nu, ganska säker ;) Traven kom inte lika naturligt men jag blev faktiskt inte depp över det utan jag glädjes över hur mjuk och fin hon var. Jag kände ändå att den låg nära till hands, det var bara lite svårare att behålla traven detta passet. 
 
Idag kom jag ut i tid och vi kunde rida på den stora fina utebanan! Vi var ensamma, skönt, då är det lite mer fokus på mig. Jag måste säga att hon var duktig, hon lyssnade nästan lika bra som i ridhuset. Jag hade bestämt mig för att kortare pass idag då jag hade lagt på 220 g bootsen - för att se om jag kunde locka fram traven lite mer. Tölten blev bra idag igen men man märkte att 170 g bootsen är bättre, hon får luftigare rörelser med dem. Det blev härligt nog mycket mer trav än i söndags, och hur vida det beror på boots eller inte det kan jag ju inte veta. Det som förvånade mest var att hon kunde behålla traven längst i hennes svåra varv! 
 
När vi är ute på banan  brukar jag passa på att låta henne rulla på i lite galopp. Vi gör det helt utan krav, jag vill bara att hon ska försöka hitta en balans och bli trygg i den innan vi sätter i gång och börjar träna den. 
När jag försöker ta en bra bild och hon bara letar efter godis.. Haha♥